Pecha Kucha

Igår var det Pecha Kucha kväll på Färgfabriken Norr i Östersund. Jag var en av åtta talare.

Se recension Östersunds Posten.

Mina funderingar rörde sig runt relationen mellan fotografen, den betraktade och betraktaren. Nedan följer mitt manus till den 20 bilderna jag visade. Några bilderna finns med till texten, några har jag tagit bort för att jag lånat dem från min dotter och hennes vän. Andra har jag visat här förut.

De sista åren har jag läst etnologi i och med det har jag fått ett annat perspektiv på fotografi.

Självporträtt Ninia Vierth Lemhage & Aima My D. Björk

Jag är intresserad av att ta reda på vad som händer inte bara på bilden utan också hur den blir till och varför. Vad påverkar fotografen, betraktaren och den betraktade.

Vid varje givet tillfälle har jag som fotograf en relation till det jag fotograferar. Den relationen kan avläsas i varje bild. Samhällsdiskurser och förståelse av kön, ålder, klass och etnicitet är sådant som kan avläsas i bilderna.

Bild kan förstås som ett kodat språk fyllt av kulturell igenkännelse. Nya bilder bygger på gamla bilders bildspråk. Så skapas och vidmakthålls förståelsen.

Som fotograf förhåller jag mig hela tiden till dessa koder. Men också den jag skall fotografera förhåller sig till våra gemensamma koder. Genom bilden förstår man sig själv.

De unga och främst flickorna förhåller sig hela tiden till bilden av sig själv. De vet precis hur de skall förhålla sig till kameran, som i förlängningen kan ses som en betraktare.

På bloggar och i sociala media  förhåller de sig till sitt och andras utseende. Bilderna är en del av deras identitetsarbete, genom bilderna förstår de delvis sig själv. Kameran har tagit över spegelns roll.

Vad händer när jag gör tvärt om och sätter en ung man i samma pose? Det första problemet är att han inte alls behärskar koderna, så han vet inte hur han ska agera framför kameran. Det blir tydligt att vad flickorna gör är att iscensätta kön i sina bilder.

Jag har funderat på om kvinnor och män tar olika bilder av kvinnor. Jag tror att det är svårt att tänka utanför strukturens ramar och även kvinnliga fotografer reproducerar bilden av kön.

Från ung till medelålders

I vår åldersfixerade kultur är det svårt att se sig själv åldras på bild. Vi har skönhetsideal som bygger på ungdom. Speciellt svårt tycker jag att det verkar vara för kvinnor. Kanske för att de alltid varit kamerans främsta objekt.

Att fotografera medelålders kvinnor är svårt, deras förhållningsätt till kameran är ansträngt. När man ser att man åldras på utsidan men inte känner att man åldras på insidan blir det svårt att känna igen sig själv på bild.

Vad finns utanför bilden och vad finns innanför ramarna?

Det brukar påstås att en bild säger tusen ord och att en bild är ett sanningsvittne. Jag vill påstå att det inte är sant!

Varje bild är snarare ett fragment av ett skeende som vi sedan tolkar utifrån egna erfarenheter.  När bilden lämnas över till betraktaren har fotografen inte längre någon kontroll över bildens tolkning.

Men vad finns egentligen utanför bilden? Vilka bilder får vi inte se? Kameran begränsar vårt seende och fångar en liten del av en upplevd verklighet. Bilden skapas efter givna mallar. Lukter, ljud och de otagna bilderna skulle kunna ge en annan verklighet.

Flera av de bilder jag visar för er nu har jag inte gett er en nyckel till. Kanske gör det er förvirrade. Bilder är inte så lättolkade som vi ofta får lära oss att de är.

Vi talar om att bilder säger mer än ord, men vi behöver text för att inte gå vilse. Bilderna vi ser har helt enkelt för många tolkningsmöjligheter. Utom möjligtvis för en bild av en brud eller ett brudpar, en bild med tydlig mall som vi lärt oss tolka utan ord.

För att förstå bilderna på mitt sätt måste du krypa in i mitt huvud den dagen jag tog bilden, men det kan du ju inte. Inte ens jag kan minnas helt genom de bilder jag en gång tog. Minnet förändras ständigt.

Bilden blir en begränsad verklighet, en subjektiv bild av ett subjektivt möte. Bilder behöver ord för att förstås, får vi inte förklaringar blir vi förvirrade.

Olika ord till en bild ger olika förståelser för bilden. Kallar jag denna man en god far får ni en förståelse, kallar jag honom farlig förbrytare får ni en helt annan. Med hjälp av olika text styr jag din förståelse.

Jag slutar med att gör en fri tolkning av surrealisten Margeritts ord: Detta är inte min dotter, detta är en bild av min dotter. En bild är en tvådimensionell tolkning av verkligheten, inte verkligheten själv.