Skip to content

Aima i Alaska

oktober 14, 2010

Ibland hittar man en bild i byrålådan som bara blivit liggande. Det här är den sådan bild. Aima i Alaska 2001. Vi hade just kommit och Aima var jetlegd och inte särskillt glad över situationen. Någon filosofisk utläggning runt bilden blir det inte idag. Idag blir det bar en bild. En minnesbild från en resa jag en gång gjorde med min dotter, tillbaks till en plats som inte längre var som jag minns den. Frågan är vad som förändrat sig mest, jag eller platsen?

 

Bilder från byrålådan

Aima i Bills van i Alaska 2001

 

Annonser

Recept på att skriva uppsats i etnologi

oktober 12, 2010

1 idé

15 kg tidigare forskning

4 kvallitativa intervjuer

5 veckors stöt och blöt

Tag en idé. Sila den genom en mängd andra människors tankar. Gör ca fyra kvallitativa intervjuer. Sila också dessa genom de andra människornas tankar. Stöt och blöt. Tänk igen. Låt ligga för hjärnjäsning. Ta upp uppsatsen igen skriv klart och summa summarum nu har du förhoppningsvis en färdigbakt uppsats.

Lycka till!


Närvaro eller bristen på närvaro

september 12, 2010


Tittar på bilder i en en katalog för kajaker. Bilderna är spännande och visst blir jag sugen att paddla när jag ser dem, men jag saknar känslan av att verkligen vara där. Det beror inte på fotografen. Jag tror istället att ju mer intensiv en upplevelse är desto svårare är den att faktiskt fånga i bild, eller på film eller i text för den delen. Att glida fram tätt intill vatten och land ger en sådan känsla av närvaro att den är hopplöst svår att fånga. Ljuden, lukterna, den fysiska aktiviteten, närheten till vattnet, perspektivet –  inget av detta går inte att stänga in i kamerans fyrkantiga format. För den saken skull ska vi inte prova att komma så nära som möjligt. Vi kan ju alltid fånga ett fragment av upplevelsen.



Nu ska jag ut och paddla! För att vara i den intensiva känslan av här och nu som paddling är för mig!

Pecha Kucha

september 2, 2010

Igår var det Pecha Kucha kväll på Färgfabriken Norr i Östersund. Jag var en av åtta talare.

Se recension Östersunds Posten.

Mina funderingar rörde sig runt relationen mellan fotografen, den betraktade och betraktaren. Nedan följer mitt manus till den 20 bilderna jag visade. Några bilderna finns med till texten, några har jag tagit bort för att jag lånat dem från min dotter och hennes vän. Andra har jag visat här förut.

De sista åren har jag läst etnologi i och med det har jag fått ett annat perspektiv på fotografi.

Foto: Ninia Vierth Lemhage & Aima My D. Björk

Självporträtt Ninia Vierth Lemhage & Aima My D. Björk

Jag är intresserad av att ta reda på vad som händer inte bara på bilden utan också hur den blir till och varför. Vad påverkar fotografen, betraktaren och den betraktade.

Vid varje givet tillfälle har jag som fotograf en relation till det jag fotograferar. Den relationen kan avläsas i varje bild. Samhällsdiskurser och förståelse av kön, ålder, klass och etnicitet är sådant som kan avläsas i bilderna.

Bild kan förstås som ett kodat språk fyllt av kulturell igenkännelse. Nya bilder bygger på gamla bilders bildspråk. Så skapas och vidmakthålls förståelsen.

Som fotograf förhåller jag mig hela tiden till dessa koder. Men också den jag skall fotografera förhåller sig till våra gemensamma koder. Genom bilden förstår man sig själv.

De unga och främst flickorna förhåller sig hela tiden till bilden av sig själv. De vet precis hur de skall förhålla sig till kameran, som i förlängningen kan ses som en betraktare.

På bloggar och i sociala media  förhåller de sig till sitt och andras utseende. Bilderna är en del av deras identitetsarbete, genom bilderna förstår de delvis sig själv. Kameran har tagit över spegelns roll.

Vad händer när jag gör tvärt om och sätter en ung man i samma pose? Det första problemet är att han inte alls behärskar koderna, så han vet inte hur han ska agera framför kameran. Det blir tydligt att vad flickorna gör är att iscensätta kön i sina bilder.

Jag har funderat på om kvinnor och män tar olika bilder av kvinnor. Jag tror att det är svårt att tänka utanför strukturens ramar och även kvinnliga fotografer reproducerar bilden av kön.

Från ung till medelålders

I vår åldersfixerade kultur är det svårt att se sig själv åldras på bild. Vi har skönhetsideal som bygger på ungdom. Speciellt svårt tycker jag att det verkar vara för kvinnor. Kanske för att de alltid varit kamerans främsta objekt.

Att fotografera medelålders kvinnor är svårt, deras förhållningsätt till kameran är ansträngt. När man ser att man åldras på utsidan men inte känner att man åldras på insidan blir det svårt att känna igen sig själv på bild.

Vad finns utanför bilden och vad finns innanför ramarna?

Det brukar påstås att en bild säger tusen ord och att en bild är ett sanningsvittne. Jag vill påstå att det inte är sant!

Varje bild är snarare ett fragment av ett skeende som vi sedan tolkar utifrån egna erfarenheter.  När bilden lämnas över till betraktaren har fotografen inte längre någon kontroll över bildens tolkning.

Men vad finns egentligen utanför bilden? Vilka bilder får vi inte se? Kameran begränsar vårt seende och fångar en liten del av en upplevd verklighet. Bilden skapas efter givna mallar. Lukter, ljud och de otagna bilderna skulle kunna ge en annan verklighet.

Flera av de bilder jag visar för er nu har jag inte gett er en nyckel till. Kanske gör det er förvirrade. Bilder är inte så lättolkade som vi ofta får lära oss att de är.

Vi talar om att bilder säger mer än ord, men vi behöver text för att inte gå vilse. Bilderna vi ser har helt enkelt för många tolkningsmöjligheter. Utom möjligtvis för en bild av en brud eller ett brudpar, en bild med tydlig mall som vi lärt oss tolka utan ord.

För att förstå bilderna på mitt sätt måste du krypa in i mitt huvud den dagen jag tog bilden, men det kan du ju inte. Inte ens jag kan minnas helt genom de bilder jag en gång tog. Minnet förändras ständigt.

Bilden blir en begränsad verklighet, en subjektiv bild av ett subjektivt möte. Bilder behöver ord för att förstås, får vi inte förklaringar blir vi förvirrade.

Olika ord till en bild ger olika förståelser för bilden. Kallar jag denna man en god far får ni en förståelse, kallar jag honom farlig förbrytare får ni en helt annan. Med hjälp av olika text styr jag din förståelse.

Jag slutar med att gör en fri tolkning av surrealisten Margeritts ord: Detta är inte min dotter, detta är en bild av min dotter. En bild är en tvådimensionell tolkning av verkligheten, inte verkligheten själv.

För evigt ung – inuti

juli 26, 2010

Hittar Yngve Baums bok Om mamma biblioteket. Bläddrar genom boken som handlar om hans mammas liv och död. Jag fastnar på uppslaget med bilderna av mamma som 14 åring och mamman som 80 åring sittande i samma stol men i olika rum. Bilderna som ligger bredvid varandra speglar så väl vilka vi upplever oss som inuti och vilka vi så småningom blir på utsidan. Den där människan som möter oss i spegeln och som allt mindre liknar den vi är på insidan. De människor vi möter förhåller sig till den de ser- ytan, medan vi själva förhåller oss till den vi alltid varit, till den vi är på insidan, den som inte förändras. Naturligtvis är få så ytliga att de bara förhåller sig till ytan, men vårt utseende påverkar ändå andra människors sätt att se och bedöma oss. Sprickan mellan den vi känner oss som och den vi ser ut att vara växer ju äldre vi blir. Nu undrar jag om denna känsla tillhör vår ungdomsfixerade kultur, eller om det är en känsla människor i kulturer där gamla människor står högt upp i hierarkin också har?

Jag. Ännu är jag ganska lik den som jag ser mig själv som.

Jag 28 + Jag 46

Kurser i fotografi

juli 24, 2010

kurser i fotografi skriver jag om hur man tänker när man tar bilder. Mina tankar här är baserade på frågor mina elever ställt på mina fotokurser. Sättet att se på bild då jag reflekterar över bild på kurser i fotografi kan i bland gå ihop med tankarna jag har på glesbygdsbor.wordpress.com

Ett leende

juli 20, 2010


Kvinnor ler oftare på bild än män. Kvinnor ler oftare överhuvudtaget. Kvinnor känner sig ofta obekväma om de inte får le vid en fotografering. Ett leende är avväpnande, personligt och kontaktsökande.Ett leende bryter ner försvar och skapar allianser. Det är ett skydd och samtidigt en kontakt med den person som står bakom kameran. Annie Lebowiz har skrivit att hon aldrig bett en människa le. Det känns befriande att läsa hennes ord. Jag brukar säga till dem jag fotograferar för porträtt att de skall sluta försöka le, det är jag som ska får dem att le, annars ser det inte naturligt ut. För människor (läs kvinnor) jag fotograferar tycks fortfarande tro att det är viktigt att le på bild. Men jag föredrar själv allvaret. Men jag måste erkänna att jag ofta apar mig rätt mycket bakom kameran, för att tillfredsställa vad jag tror att de jag fotograferar vill ha på bilderna av sig själv.

Anja Hirdman skriver i sin avhandling Tilltalande bilder att män fotograferas ofta med bortvända blickar i färd med att göra något, medan kvinnor fotograferas leende seende in i kameran och sysslolösa. Män blir subjekt kvinnor objekt i bild. Detta menar hon vidare beror på hierarkiska strukturer av makt. På bilder av fattiga är också de ofta av overksamma, vända mot kameran och fotografen. De har tid att bli fotograferade. Jag ser också fotografens roll i dessa strukturer, var hon eller han befinner sig i dessa maktstrukturer, hur han eller hon förhåller sig till det fotograferade. Har hon eller han tillräckligt hög status, som person eller i det uppdrag hon tagit på sig kan även mäktiga män stanna till, ge av sin tid, och se in i kamerans lins.

När jag och Catarina Lundström reste genom Sverige för att fotografera och intervjua kvinnor om deras engagemang i de kooperativa företag de var med och drev fotograferade jag många kvinnor som var vana vid att man skulle le på bild. Jag upplevde att de blev obekväma om jag bad dem att inte le, eller inte regisserade vad de skulle göra. De som var obekväma i rollen att inte le försökte jag tramsa med till dess att de skrattade naturligt. Många av dem jag fotograferade var medelålders och deras förhållande till kamera upplever jag som ett annat än unga tjejers förhållande till kameran. Den unga generationen är mer kameravana, och ett leende verkar inte lika nödvändigt. Men även bland dem, precis som de äldre kvinnorna är variationerna stora. Oron i medelåldern att bli fotograferad tror jag också hänger ihop vår ungdomsfixering, vi vill inte se våra ansikten och kroppar bli äldre, vi vill minnas dem som de var.

Skillnad kan naturligtvis också göras mellan porträttet och den dokumentära bilden. I skeendet behöver man inte le, även om nervositeten av att ha en fotograf i hasorna naturligtvis kan göra att man till att börja med fyrar av några avväpnande leenden.

%d bloggare gillar detta: